När jag går låter det som en deprimerad steppdansare. En pågående steppdans med långa vaggande steg, iklädd vad som närmast kan beskrivas som kostymskor av svart modell, storlek båt. Skorna är de skönaste jag har, men likväl får ljudet av de väl tilltagna klackarna mig att låta som tidigare nämnda dansare och se ut som en vintrampare i slowmotion. Älgandes ner på stan, isättandes hälen och halva foten i en rullning, får jag upp en remarkabel hastighet. Jag avskyr att gå själv, en monoton marsch i höstväder skulle jag inte önska min värsta fiende, därför försöker jag få det överstökat så fort som möjligt.
Ett alldeles för vanligt scenario är att jag ska stressa på tåget, fem minuter kort till vad-jag-nu-skulle-hunnit-med-lite-planering. Fötterna går som trumpinnar. Långa trumpinnar med ett par tjocka svarta skor på. Istället för att kunna stänga av mina sinnen och föra en inre monolog om mat, dryck, vackra damer eller fin musik som jag vanligtvis tänker på – måste jag akta mig för Dig. Lite snett till höger på gatan / perrongen / kostigen / grusgången är var jag ämnar att gå. Hela mitt kroppspråk visar att jag går här. Den här sidan av gatan använder jag. Likväl tvekar du, gör ett epileptiskt dansteg mot mig, får mig att tveka, höger-vänster, en sekund av rodnad, kanske ett skratt, eller irritation. Sen smeker vi förbi varandra som en miserabel abort av en dansakt.
Situationen går inte annat än att skratta åt, är lätt att undvika och ser sjukt rolig ut. Men efter 10 gånger i rad under den korta tidsperioden jag rör mig mot min destination undrar jag om högerregeln är ett av mina fantasifoster. Ett fantasifoster som åtminstonde jag håller kär, som en förälder till en riktigt strykful unge. I någon form av framtidsvision fantiserade jag kort om att folk som bryter mot högerregeln på trottoarerna fick en elstöt av den obligatoriske sparkdräkten i glansigt material som framtidsfantasier alltid innefattar. Sen torkade jag av dräglet från kinden och gav någon annans axel massage med min axel.
