Blå magi

På sistonde har det varit mycket magi. Men jag vill prata om två typer av magi. Filmmagi och musikmagi.

På fredag har en mycket elegant film premiär, American Gangster. Det borde göra dig upphetsad. Det är en välpaketerad knarklangarfilm i stuk med alla episka filmer om organiserade kriminella sammanslutningar sen "Gudfadern". Klichéeartat att namedroppa så hårt, men likväl känns det befogat. Dessutom är regissören i sig (Ridley "Alien-Gladiator-Blade runner" Scott) en namnsläppning som heter duga.

En smutsig Russel Crowe spelar polisen som sätter jobbet framför familjen och är något så unikt i tidigt 70-tals N.Y som en ärlig polis. Denzel Washington är livvakten och the-go-to-man för en maffiaboss som lämnar in handduken i förtid tack vare fel på pumpen. Maktövertagande med hjälp av heroin är melodin till Denzel's fortsatta kriminella liv.

Jag vet att filmen inte borde påverka mig så enkelt, men det är något oerhört tilltalande med en film som belyser det viktiga i livet. Karriärsval (på något sätt känns inte heroinlangare som något som din syo-konsulent skulle rekommendera), vikten av familj, partner, riktning och en jävligt stor pistol. När Bobby Womacks 'Across 110th street' går igång känns partiet så väl valt att jag blev tvungen att se om partiet fyra gånger och försöka få gåshuden att lägga sig. Bara det i sig var filmpoesi.

När det gäller musikmagin snubblade jag av en ren slump över vad som inte kan kallas annat än kvalitétshiphop. "The heart gently weeps" är gjord av inga mindre än hiphopens favoritklan, korrekt gissat, Wu-Tang Clan.

Det är något så unikt som någon form av tolkning av Beatles "While my guitar gently weeps" med George Harrisons son Dhani som spelar gitarr och ett riktigt smidigt beat. Bra flyt och en våldsamt bra vers av Ghost ackompanjerad av en nästan obehagligt känslig finsjungande kvinnoröst i äkta hiphop-manér.

Få tag på filmen och låten på lämpligt sätt, båda är ren porr i sina genrer. Rekommenderas starkt.

Smutsigt disko

Ibland går allt fel, men faller på plats på samma gång. Igår var definitivt en sån kväll.

Planer ändrades, förändrades, transformerades, söndertuggade av logik, utspottade av ologiska hjärnor, snurrades på, vändes på, hoppades på, blev avklippta och efter en ström av ord i "pressad-politiker-klass"och förhandlingar som en gisslanförhandlare skulle bli stolt över föll allt på plats. Givetvis lämnade det mig med en öppen flaska cava att slänga i mig nästan snabbare än mitt vaggande danssteg. Som följd lämnade det mig med känslan av att allt alkohol gick mig rakt åt huvudet. Oerhört njutbart.

Det finns få känslor som är tillfredställande till den grad när man hör klicket i hjärnan som säger att "det är gjort! nu får vi se vart kvällen tar oss!". Ikväll var det inget annat än icke namngiven klubb, med den tyska djn med det spanska namnet som väntade oss.

Hur kvällen var är fullständigt ointressant (underbar), hur charmig jag var är fullständigt ointressant (som en sten) och hur jag dansade är också fullständigt ointressant (som en epileptiker). En väldigt vacker kväll som lämnade en smak i munnen av Tangueray, Tonic och aska som förbättringar på min oklanderliga morgonandedräkt. Awesome.