En eloge...

...till det eleganta värdparet. Ni vet vilka ni är.

Repeat

Fleetwood Mac - Dreams har gått på repeat i 2 timmar nu. Heh.

Au naturelle

I en fortsatt resa i populärkultur återupptäckte jag idag en serie jag inte sett något nytt av på mycket länge. Supernatural. Jag är förvånad över hur bra och läskig (under dagtid!) serien faktiskt är gång på gång. Trots ett synopsis som skulle passa in på Buffy känns storyn mystiskt sofistikerad. Två bröder jagar demoner (...) i en neverending roadtrip i staterna. Simpelt, lite (mycket) löjligt och oerhört spännande.

Det som gör serien exceptionell är delvis givetvis grunderna (bra skådespeleri, snyggt filmat, bra dramaturgi etc), men manuset är seriens forte. Det unika med serien är dess totala angrepp på alla våra rädslor. Eld. Vatten. Legender. Folklore. Spöken. Odöda. Demoner. The boogeyman. Saker som folk gömmer i garderoben. Saker som gömmer sig i den bokstavliga garderoben. Mentalsjukhus. Hemsökta hus. Husdjur. Vadsomhelst som må skrämma dig och chansen är stor att de geniala manusförfattarna bakom Supernatural har berört det i de strax över 50 avsnitten som visats.

Om ni som undertecknad spenderar en kortare tid hemma för att kurera Dig / Er är det som alltid min rekommendation att tvinga lämplig släkting, eller person som du har hållhake/hållhakar på, att hyra, köpa eller sno dvdboxen för säsong ett och två.

Sandpappershals och rumbatrumhinnor

Av någon dum jävla anledning har mitt immunsystem fått för sig att jag är sjuk. Inte ens efter att ha suttit min fulla förhandlingsförmåga i spel blev jag frisk. Jävla skit. Mitt nästa projekt är bombardement av c-vitaminer och det-där-som-tar-livet-av-nosferatu, allt enligt rekommendation av min medicinman från norr, Simon W. Hurvida om han bara vill att jag ska lukta illa och trissa upp priset på apelsiner är jag inte helt övertygad om än, men det visar sig.

För övrigt är jag på ett ganska horribelt humör, jag saknar damen med stort D, min mobil trilskas och tack vare insjuknande missade jag mitt samtal med Den stora prataren idag. Det stör mig, främst för jag vill inte verka rädd i sammanhanget (även om jag är det) men även för att likt vid ett plåsteravslitande vill jag inte dra ut på det jobbiga.

På uppåtsidan är jag fortfarande kär i Wu-klanens låt och såg en absolut fantastisk film igår. The Man from earth är en sci-fi-aktig indierulle som är precis den typen av bok jag skulle vilja skriva. En vetenskaplig film som känns otroligt välgrundad i researchen med ett världsomvälvande tema med ett utvecklat och förfinat persongalleri. Poesi. Puss.

Blå magi

På sistonde har det varit mycket magi. Men jag vill prata om två typer av magi. Filmmagi och musikmagi.

På fredag har en mycket elegant film premiär, American Gangster. Det borde göra dig upphetsad. Det är en välpaketerad knarklangarfilm i stuk med alla episka filmer om organiserade kriminella sammanslutningar sen "Gudfadern". Klichéeartat att namedroppa så hårt, men likväl känns det befogat. Dessutom är regissören i sig (Ridley "Alien-Gladiator-Blade runner" Scott) en namnsläppning som heter duga.

En smutsig Russel Crowe spelar polisen som sätter jobbet framför familjen och är något så unikt i tidigt 70-tals N.Y som en ärlig polis. Denzel Washington är livvakten och the-go-to-man för en maffiaboss som lämnar in handduken i förtid tack vare fel på pumpen. Maktövertagande med hjälp av heroin är melodin till Denzel's fortsatta kriminella liv.

Jag vet att filmen inte borde påverka mig så enkelt, men det är något oerhört tilltalande med en film som belyser det viktiga i livet. Karriärsval (på något sätt känns inte heroinlangare som något som din syo-konsulent skulle rekommendera), vikten av familj, partner, riktning och en jävligt stor pistol. När Bobby Womacks 'Across 110th street' går igång känns partiet så väl valt att jag blev tvungen att se om partiet fyra gånger och försöka få gåshuden att lägga sig. Bara det i sig var filmpoesi.

När det gäller musikmagin snubblade jag av en ren slump över vad som inte kan kallas annat än kvalitétshiphop. "The heart gently weeps" är gjord av inga mindre än hiphopens favoritklan, korrekt gissat, Wu-Tang Clan.

Det är något så unikt som någon form av tolkning av Beatles "While my guitar gently weeps" med George Harrisons son Dhani som spelar gitarr och ett riktigt smidigt beat. Bra flyt och en våldsamt bra vers av Ghost ackompanjerad av en nästan obehagligt känslig finsjungande kvinnoröst i äkta hiphop-manér.

Få tag på filmen och låten på lämpligt sätt, båda är ren porr i sina genrer. Rekommenderas starkt.

Smutsigt disko

Ibland går allt fel, men faller på plats på samma gång. Igår var definitivt en sån kväll.

Planer ändrades, förändrades, transformerades, söndertuggade av logik, utspottade av ologiska hjärnor, snurrades på, vändes på, hoppades på, blev avklippta och efter en ström av ord i "pressad-politiker-klass"och förhandlingar som en gisslanförhandlare skulle bli stolt över föll allt på plats. Givetvis lämnade det mig med en öppen flaska cava att slänga i mig nästan snabbare än mitt vaggande danssteg. Som följd lämnade det mig med känslan av att allt alkohol gick mig rakt åt huvudet. Oerhört njutbart.

Det finns få känslor som är tillfredställande till den grad när man hör klicket i hjärnan som säger att "det är gjort! nu får vi se vart kvällen tar oss!". Ikväll var det inget annat än icke namngiven klubb, med den tyska djn med det spanska namnet som väntade oss.

Hur kvällen var är fullständigt ointressant (underbar), hur charmig jag var är fullständigt ointressant (som en sten) och hur jag dansade är också fullständigt ointressant (som en epileptiker). En väldigt vacker kväll som lämnade en smak i munnen av Tangueray, Tonic och aska som förbättringar på min oklanderliga morgonandedräkt. Awesome.

PTH

När jag går låter det som en deprimerad steppdansare. En pågående steppdans med långa vaggande steg, iklädd vad som närmast kan beskrivas som kostymskor av svart modell, storlek båt. Skorna är de skönaste jag har, men likväl får ljudet av de väl tilltagna klackarna mig att låta som tidigare nämnda dansare och se ut som en vintrampare i slowmotion. Älgandes ner på stan, isättandes hälen och halva foten i en rullning, får jag upp en remarkabel hastighet. Jag avskyr att gå själv, en monoton marsch i höstväder skulle jag inte önska min värsta fiende, därför försöker jag få det överstökat så fort som möjligt.

Ett alldeles för vanligt scenario är att jag ska stressa på tåget, fem minuter kort till vad-jag-nu-skulle-hunnit-med-lite-planering. Fötterna går som trumpinnar. Långa trumpinnar med ett par tjocka svarta skor på. Istället för att kunna stänga av mina sinnen och föra en inre monolog om mat, dryck, vackra damer eller fin musik som jag vanligtvis tänker på – måste jag akta mig för Dig. Lite snett till höger på gatan / perrongen / kostigen / grusgången är var jag ämnar att gå. Hela mitt kroppspråk visar att jag går här. Den här sidan av gatan använder jag. Likväl tvekar du, gör ett epileptiskt dansteg mot mig, får mig att tveka, höger-vänster, en sekund av rodnad, kanske ett skratt, eller irritation. Sen smeker vi förbi varandra som en miserabel abort av en dansakt.

Situationen går inte annat än att skratta åt, är lätt att undvika och ser sjukt rolig ut. Men efter 10 gånger i rad under den korta tidsperioden jag rör mig mot min destination undrar jag om högerregeln är ett av mina fantasifoster. Ett fantasifoster som åtminstonde jag håller kär, som en förälder till en riktigt strykful unge. I någon form av framtidsvision fantiserade jag kort om att folk som bryter mot högerregeln på trottoarerna fick en elstöt av den obligatoriske sparkdräkten i glansigt material som framtidsfantasier alltid innefattar. Sen torkade jag av dräglet från kinden och gav någon annans axel massage med min axel.